De är då man vet...

När man faller, det är då man vet vem som fångar en. Vill fånga en och vem som orkar håll kvar tills man får upp balansen och klara stå själv igen.
Vissa kan kännas självklarar, andra kanske sviker där man inte trodde och ibland så kommer en hjälpande hand från helt oväntat håll.

Tack Jessan för att du håller uppe mitt huvud och mod. (du blev inte struken trots Grey´s anatomi)
Min Mormor, mamma och systrar för att ni håller mig om ryggen.
Men saknar någon (J) att hålla i min hand och gå framåt med.....


T

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0