The Man in my Dream...
Inte så jäkla roligt som ni tror...
I natt drömde jag e sjuk mardröm som fick mig att vakna på 1 sek och vara TOTALT klar vaken med alla varnings och panik tentakler ute.
En helt okänd man böjer ner mitt huvud och biteer mig i bakhuvudet (!!??!!) Precis där nacken och huvudet går ihop... När han biter så går det som impulser in i mitt huvud, inte riktigt som ström men jag blir helt "kall" på nått vis just där och så går det upp och in i mitt huvud. Jag försöker puta bort honom med mina händer men det går inte... då börjar jag få panik och börjar riva och riva och riva honom i ansiktet medans jag börjar skrik.
Jag vaknar och ligger helt stilla med ögonen uppspärrade och öronen på spets. Det absolut första jag tänker vet jag är: -Men varför ville han göra illa Mig? Jag har ju inte gjort illa någon alls!
Vågar inte känna mig i nacken. Kännslan sitter nämligen kvar där. Jag är vaken men den kalla känslan och impulserna är kvar. till slut vänder jag mig om och för handen över min nacke... Ingenting så klart... Men sen låg jag där klar vaken i ca 1 tim och vågade inte vända nacken åt nått håll.
Det var nog den otäckaste jag haft på flera år. Jag hade någon mardröm för någon månad sen men då somnade jag om rätt fort. Men den här var så på taglig på nått vis...
Huahua... och alldeles ensam var man och ingen att ringa och söka tröst hos.
Livet som vuxen suger ibland.
Alla vuxna blir väl rädda, osäkra och ledsna ibland... Varför erkänner vi inte det och varför ber vi inte om hjälp eller tröst. Varför sträcker vi inte ut handen, och hoppas någon vill trösta, stärka oss. Eller varför inte ta dom som sträcks ut för oss...
Svensson syndrom !?!
I natt drömde jag e sjuk mardröm som fick mig att vakna på 1 sek och vara TOTALT klar vaken med alla varnings och panik tentakler ute.
En helt okänd man böjer ner mitt huvud och biteer mig i bakhuvudet (!!??!!) Precis där nacken och huvudet går ihop... När han biter så går det som impulser in i mitt huvud, inte riktigt som ström men jag blir helt "kall" på nått vis just där och så går det upp och in i mitt huvud. Jag försöker puta bort honom med mina händer men det går inte... då börjar jag få panik och börjar riva och riva och riva honom i ansiktet medans jag börjar skrik.
Jag vaknar och ligger helt stilla med ögonen uppspärrade och öronen på spets. Det absolut första jag tänker vet jag är: -Men varför ville han göra illa Mig? Jag har ju inte gjort illa någon alls!
Vågar inte känna mig i nacken. Kännslan sitter nämligen kvar där. Jag är vaken men den kalla känslan och impulserna är kvar. till slut vänder jag mig om och för handen över min nacke... Ingenting så klart... Men sen låg jag där klar vaken i ca 1 tim och vågade inte vända nacken åt nått håll.
Det var nog den otäckaste jag haft på flera år. Jag hade någon mardröm för någon månad sen men då somnade jag om rätt fort. Men den här var så på taglig på nått vis...
Huahua... och alldeles ensam var man och ingen att ringa och söka tröst hos.
Livet som vuxen suger ibland.
Alla vuxna blir väl rädda, osäkra och ledsna ibland... Varför erkänner vi inte det och varför ber vi inte om hjälp eller tröst. Varför sträcker vi inte ut handen, och hoppas någon vill trösta, stärka oss. Eller varför inte ta dom som sträcks ut för oss...
Svensson syndrom !?!
Kommentarer
Trackback
