Min verklighet Ditt nöje

Jag började tänka på just dom där kärleks-relationerna.... Vad är det som formar dom, vad är det som gör att vissa lyckas och vissa blir helt åt hel**ete katastrofala.....

Kan det vara så att det är den första kärleks-relationen som man har som liten, utveckland, nyfiken, kärlekskrank tonåring. Sätter spåren och formkanterna för dom framtida relationerna.
Att när du e ung och utvecklande och får en kärleks-relation så sätts grunden för ens syn på kärlek och förhållanden, som kommer finnas med i bakhuvudet resten av livet, mer eller mindre.

Att om man får en BRA och lyckad första relation som innefattar ömsesidig respekt, kärlek, sexuell utveckling osv... Så följer detta med en och man har en bra grund att stå på.
Medans om man får en dålig första relation, där den ena blir kuvad, kärleken bara ges på den enas vilkor och så även det sexuella.
Då följer ju detta oxå med en och man får en helt felaktig grund att stå på.... Men den grunden följer med än oavsett om man vill eller inte...

Kan man bygga om den grunden??? Kan man inse att det är fel att det inte är så kärleks-relationer ska vara, och lära om?

Om ett barn ser sina föräldrar i en kärleksfull-relation, tar barnet med sig det in i sina relationer då?
Liksom om ett barn ser sina föräldrar bråka, skiljas och i värsta fall misshandlas, tar de barnet med sig det då? Tror de barnet att de e så det ska vara och blir destruktivt själv, mot sig eller/och andra???

Kan det då bli så att när då två stycken träffas med två olika grunder att stå på att dom då krockar totalt?
Att när dom sen ställs inför olika normala problem och situationer i sin relation, ser på det från två olika perspektiv och har två olika uppfatningar om saker och ting... Fast än att det e samma sak och ting...
Kommer dom kunna lösa sina olikheter med varandra som redskap? Kommer den stabila grunden hjälpa den ostabila att bygga om sin grund och tvärtom. Att den ostablia grunden även kommer lära den stabila grunden ett och annat...

Kommer dom två grunderna att tillsammans kunna bygga en så stark grund att det kommer krävas ett helt världskrig för att förstöra den och inte ens då.... För då kommer minnerna om byggandet av den grunden att finnas kvar och där igenom alltid finnas....

När jag tänker på min grund som barn.... så är den nog rätt bra. Visst bråkade mina föräldrar och ja dom skildes. Men i det stora hela så var det bra, ialf så som vi barn såg det. Vi fick en outömlig kärlek av våra föräldrar.
Min grund som kärlekskrank, nyfiken, utveckland tonåring, är inte lika bra. Det blev fel, tyvärr....

Men jag har kunnat ändra min grund, lyckats att få osäkra stenar att ligga stabilt.
Och nu äntligen bygger jag om min finaste kärles-relation NOGA, sten för sten med kärlek och omsorg i varje litet korn. ALLT ska ligga perfekt efter ritningarna, visst finns det lite plats för ny insperation och det kanske tillkommer lite här och där. Men nu bygger jag för att det ska håll för en hel livstid och i minnet för nästa byggande generation. Och med mig har jag den bästa byggaren i världen....